Plantskador
Totalt i landet producerades under 2016 ca 342 milj barrträdsplantor och den totala föryngringsarealen i södra och mellersta Sverige var i mitten av 2010-talet ca 85 000 ha. Av dessa föryngrades drygt 80 % genom plantering. I dessa delar av landet måste ofta plantorna skyddas mot skador av snytbagge. Detta gjordes tidigare vanligen med hjälp av olika insekticider. Insekticidanvändningen i skogsbruket är dock på väg att fasas ut och mellan åren 2010-2014 har det skett en halvering av insekticidanvändningen mot snytbagge i FSC-certifierad skog i Sverige. Under denna tid har utvecklingen av alternativa metoder drivits på och idag svarar olika mekaniska skydd för över hälften av de behandlade plantorna. Enligt de avvecklingsplaner som flera FSC-certifierade företag presenterat kommer man att helt ha slutat med kemiskt behandlade plantor under de närmsta åren.
Den skada på barrträdsplantor som snytbaggen orsakar sker genom gnag i barken och basten. Gnaget är oftast lokaliserat till den nedre delen av stammen vid eller strax ovanför rothalsen. Gnag kan dock även förekomma något under markytan och vid kraftigt snytbaggetryck även högt uppe på stammen. Barr äts endast i undantagsfall. Från färska sårskador på plantor avges kemiska substanser, främst monoterpener, som verkar attraherande på andra snytbaggar. På så sätt kommer ofta fler snytbaggar till en planta efter att en snytbagge hittat plantan och börjat äta. Denna doftstyrda aggregation av snytbaggar medverkar till att dödligheten blir stor hos angripna plantor.
Snytbaggeskadad granplanta. Foto: Claes Hellqvist, SLU
Snytbaggen använder både syn- och luktsinnet för att hitta plantor på nära håll. Genom att snytbaggarna går omkring på hygget kommer de slumpmässigt i närheten av en planta.
Snytbaggen gnager av både planterade och självföryngrade plantor. Den äter även från den tunna barken på kvistar och skott men orsakar då ingen skada. Man har i studier visat att självföryngrade plantor tål mycket mer snytbaggegnag än planterade av samma storlek. På självföryngrade plantor ser man ofta många men små gnagfläckar medan nyplanterade plantor ofta uppvisar stora sammanhängande gnagfläckar som snabbt leder till ringbarkning. Detta beror troligen på ett kraftigare kådflöde från den vitalare plantan som tvingar snytbaggen att byta angreppspunkt oftare än på en mindre vital planta.
Man kan också hitta snytbaggar som gnager på en lång rad andra växter (lövträdsplantor (se bild nedan), bärris och örter).
Äldre läkta snytbaggegnag på självföryngrad granplanta.
Foto: Claes Hellqvist
I andra undersökningar har man påvisat att snytbaggen föredrar kväverika plantor och att plantor under vattenstress blir mer gnagda. Plantans kondition, dvs närings- och vattenstatus, har alltså stor betydelse både för risken att bli angripen och förmågan att motstå angrepp. En grov planta med potential för snabb etablering och tillväxt borde därför vara idealisk från snytbaggesynpunkt.
Snytbaggen näringsgnager på både tall- och granplantor. Av introducerade trädslag är douglasgran och sitkagran mycket attraktiva för snytbaggen och den angriper även contortatall och olika arter av lärk.
Snytbaggeskadad och ringbarkad granplanta. Foto: Claes Hellqvist, SLU
Plantor som står i humus och vegetation angrips under sommaren kraftigare än fristående plantor. Markberedning reducerar också angreppsrisken men utesluter den inte. På fuktig och blöt mark är angreppen betydligt färre än på torr och frisk mark.
Snytbaggegnagd och ringbarkad granplanta. Snytbaggeangreppet har skurit av näringstransporten nedåt i floemet vilket lett till en ansvällning strax ovanför skadan. Foto: Claes Hellqvist
Snytbaggegnag på stubbskott av björk. Foto: Claes Hellqvist